When I was six years old I broke my leg

Förra veckan kom ett diskussionsämne upp i lärarrummet. Det här är ett ämne som är mig väldigt nära och jag förstår inte hur jag först nu skriver om det. Det handlar om skolmognad. Jag är född 1992, men har alltid gått i skola med de som är födda 1993. Detta beror på att jag gick två år i förskolan. Det här är aldrig varit något jag känt skam över eller försökt gömma från andra. Jag är tacksam över att mina föräldrar gjorde det här valet. Jag kan inte veta hur mitt liv skulle ha sett ut ifall jag hade börjat skolan ett år tidigare. Jag tror ändå att min skolgång skulle ha varit mycket svårare och tuffare än vad den har varit.

Det är ett faktum att barn utvecklas och mognar i olika takt. Det står i lagen att Läroplikten börjar det år då barnet fyller sju år, men också att med stöd av en sådan utredning kan en utbildningsanordnare också ge ett barn tillstånd att inleda den grundläggande utbildningen ett år senare än vad som bestämts. Tyvärr händer det allt för ofta att man träffar barn i skolan som skulle ha mått bra av ett extra år på förskolan. Jag skulle i alla fall villa ge mitt barn den bästa möjliga skolstarten. Är det inte bättre att man får njuta av förskolan ett extra år istället för att man kämpar sig igenom skolan eller i värsta fall måste stanna på klassen?

Jag har uppfattat att den största orsaken till att man inte vill fundera på ett extra år i förskolan är vänner. Visst kan det vara tråkigt när man ser sin vän börja i skolan medan man själv blir kvar i förskolan. Men om vi ska vara helt ärliga, hur mycket kommer ett barn ihåg? Jag har inget minne av att det på något sätt skulle ha varit svårt. Barn är mycket mer flexibla och öppna än vi vuxna. Man hittar snabbt nya vänner och tar situationen utan desto större bekymmer. Om man är tillräckligt bra vänner som håller man kontakten och träffas på fritiden fast man inte började skolan samma år. Vänskapsrelationer under förskole- eller skoltiden har aldrig varit ett problem för mig. Jag har aldrig upplevt att någon skulle ha retat mig för att jag började skolan ett år senare. Visst har de funnits de som har frågat hur det kommer sig att jag är född ett år tidigare, men då har jag alltid varit ärlig och förklarat situationen. Den reaktionen man har fått har varit "okej" och så har man fortsatt med något helt annat. Här igen så tror jag att barn är mycket mer öppna och funderar inte så mycket. Så länge man förklarar situationen så är barn nöjda med det svar de får.

Som jag skrev i början tror jag att min skolgång sku ha varit svårare och tuffare om jag hade börjat skolan ett år tidigare. Jag har alltid haft det ganska lätt i skolan. Jag har nog alltid läst och lärt mig, men det har aldrig varit svårt att få höga vitsord. Dessutom har jag både tagit studenten och fått en magisterexamen. Om jag skulle ha börjat skolan med de som är födda 1992 tror jag att jag skulle ha behövt hjälp av en speciallärare och jag skulle ha fått kämpa mera. Därför kan inte förstå att man inte lyssnar på förskolelärarnas rekommendationer! Förskolelärarna har barnets bästa i tankarna och vill att de ska klara av skolgången.

Eftersom jag har träffat på allt för många barn i skolan som hade behövt ett extra år i förskolan, så vill ja uppmuntra er föräldrar eller blivande föräldrar att tänka igenom ert beslut innan ert barn börjar skolan! Det är inte någo att skämmas över, endera som förälder eller barn. Så länge man har en öppen diskussion om det, så blir det inte ett problem. Jag kan inte vara något annat än tacksam över att mina föräldrar gjorde det beslut som de gjorde.

Telling me I wasn't made for the simple life

Mitt vikariat tog slut på fredag. Tolv veckor, vart försvann de? När jag började kändes det som en evighet innan arbetet skulle ta slut. På fredag önskade jag att det inte skulle ta slut. Det har varit tolv tunga och utmanade veckor men det har också varit några av de bästa veckorna.

Jag har lärt mig otroligt mycket och jag är glad över att jag fick ha så fina årskurskollegor. Det finns vissa egenskaper som har utvecklats under dessa tolv veckor. Jag har blivit duktigare på att planera i huvudet och tänka framåt. Även om jag tidigare har varit flexibel så har den egenskapen även utvecklats allt mer under veckornas gång. Ibland behöver man reda ut gräl och då får man snabbt tänka om. Dessutom klarar jag allt bättre av att ha flera bollar i luften och hålla reda på sådant som inte har med undervisningen att göra.

Det finns vissa egenskaper jag ännu behöver öva på. Jag kan vara lite glömsk. Speciellt om en elev har sagt att hen vill berätta något eller reda ut något och jag säger ”vi tar det på slutet av dagen” eller ”vi pratar under rasten”. Tyvärr har jag inte alltid sedan kommit ihåg att reda ut de här sakerna senare eller på slutet av dagen. Det känns tråkigt eftersom man känner att man gör eleverna besvikna eller i värsta fall sviker deras förtroende. Det är inte alltid lätt att hålla reda på 16 elever under en hektisk dag. Jag tror ändå att man behöver ge tid för eleverna och det här är något jag vill satsa på och utveckla allt mer. 

Det känns lite tomt för tillfället. Vad ska jag nu göra under dagarna? Mitt sommarlov har börjat nu. Jag kommer att åka på en resa i början av juni och så ska jag vara ansvarig ledare på ett läger i slutet av juni. Desto mer har jag inte planerat. På hösten blir det nya utmaningar. En ny skola och egen klass. Spännande!

My home is where your heart is

Här kommer lite bilder från min lägenhet. Tyvärr är det telefonkvalité, men kanske man ser tillräckligt bra. Nu under påsklovet har jag försökt fixa balkongen. Jag har tvättat möblerna och skaffat mattor. Jag ska försöka åka till ett loppis för att hitta lite annat jag kan pynta balkongen med. Sedan kan balkongsäsongen börja!

Jag trivs väldigt bra i min lägenhet och området. Jag har natur nära, så jag kan gå underbara promenader med Helmi, samtidigt som jag har ett stort shoppingcenter ungefär en kilometer bort. Dessutom finns stranden och havet riktigt nära. Jag är väldigt tacksam för att jag fick den här lägenheten! Det finns ännu sådant jag ska fixa, men jag tar ett projekt i taget. 

Ytterdörren. Där var det lyser finns badrummet och till vänster finns stora spegelskåp! 

Köket. Jag har inte ett matbord utan matbordet var redan fixat färdigt och barstolar hörde även till lägenheten. 

"Vardagsrummet"

"Sovrummet". Nu för tiden har jag en hylla ovanför sängen. 

Jag stod på sängen när jag tog det här fotot. 

Du e elektrisk, du gir meg støt når jeg tenker på deg

Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt att nu ska jag sätta mig ner och skriva ett inlägg. Om jag ska vara riktigt ärlig så är jag ibland lite avundsjuk på de som orkar uppdatera sin blogg kontinuerligt och dessutom kommer med så fina funderingar och intressant inlägg. Det finns så mycket jag kunde skriva om, men kaoset i mitt huvud gör det så svårt. 

Jobbet. Vad ska man säga? Ungefär hälften av tiden har gått nu, så jag är snart "voiton puolella". De första veckorna var kämpiga. De var inte kämpiga på grund av själva undervisningen, eleverna, kollegorna eller arbetsplatsen, utan jag kände en ständig trötthet och utmattning. Under skoldagen kändes det inte alls tungt, men genast då jag satt mig på bussen så sköljde en trötthet över mig. De första veckorna orkade jag inte träffa några vänner eller umgås med någon, även om jag så gärna ville. Det fanns helt enkelt ingen ork kvar. Jag orkade inte heller röra på mig eller motionera. 

För ungefär två veckor sedan började det lätta. Jag har träffat många vänner, gjort upp planer för kommande veckor och aktivera mig socialt. Lite har jag börjat träna och skaffade gymkort förra veckan, så ska försöka få igång träningen. Förr har träning fungerat som en bra motvikt till allt arbete, så jag vill försöka få igång en rutin gällande det. 

Tisdag är ofta en jobbig dag. Då har jag arbetsdag från 8-15. Tisdag är också en sådan dag då jag får springa från det ena stället till det andra och jag hinner inte njuta av en lugn stund. Idag har inte varit ett undantag. Fast det har varit en stressig dag, så finns det ett ögonblick från idag, som jag inte kommer att glömma. 

Jag satt och åt tillsammans med mina elever. Jag tittade runt mig och såg på alla mina 16 elever. Jag smålog lite för mig själv och tänkte "Oj, vad fina och värdefulla de alla är! Vilka härliga barn jag har fått möta och oj, vad jag tycker om dem allihop". Det finns nog inte bättre yrke än läraryrket. 

Dagens rubrik är orden till en sång av klassens favoritartist! 

If I was you, I'd wanna be me too

Första veckan i arbetslivet. Vad kan man säga om den? Det har gått väldigt bra och klassen jag arbetar med är härlig! Det är ändå  intressant att se skillnaden mellan det verkliga arbetslivet och våra praktikperioder under studietiden. Det finns så mycket extra man måste ha koll på. Eftersom jag har vikarierat en hel del, så har jag alltid varit medveten om hur olika en verklig arbetsdag och en praktikdag kan se ut. Man förstår det ändå inte helt till fullo innan man själv är i den verkliga situationen.

Exempel från bara den här veckan är att man mitt i allt har nästan hälften av klassen borta från de två sista lektionerna en dag då de ska uppträda med skolkören. Under en av modersmålslektionerna kommer specialläraren och har test med hela klassen och du hinner inte göra det du hade tänkt. Eller så kommer man upp till lärarrummet kl. 11:00 och inser att "SHIT! Min lektion med åk 5 börjar NU" och att lunchpausen till kl. 11:15 inte gäller idag. Då får man lite bråttom att byta om och hinna till gymnastiksalen. Kanske man hade tänkt att man under en rast hinner till lärarrummet för att dricka en kopp kaffe, men istället reder du ut ett missförstånd bland några elever hela rasten. Och listan skulle säkert kunna fortsätta. 

Dagarna går väldigt fort och man är på hugget hela dagen. Du har hundra (jaa, det känns så) saker du ska hålla reda på och komma ihåg. Som lärare vill man även vara uppmärksam till elevernas behov och kunna vara en närvarande vuxen. När man sedan efter skoldagen ska sätta sig ner för att planera nästa dag, eller hela veckan, så känns det som att hjärnan är ett enda tomrum. Det finns absolut inget mellan öronen. Då kan man med gott samvete sitta en stund i lärarrummet och skrolla igenom alla sociala medier, dricka en kopp kaffe, för att sedan orka jobba en stund till.

Oberoende av allt det här, så skulle jag inte byta ut en enda dag. Jag har inte valt fel yrke och det här är vad jag vill göra. Kramarna man får av eleverna på morgonen, alla roliga historier eleverna berättar, deras iver då de får lära sig något nytt och alla fina meddelanden man får av föräldrar som berättar att deras barn är glad över att ha mig som lärare. Allt det här gör varje dag, varje minut och varje sekund, värt det. 

Just like magic, I'll be flying free

Det har hänt en hel del efter att jag skrev inlägget om hur min vår kommer att se ut.

För det första har jag fått ett jobb. Jag kommer att börja arbeta med en klass från och med 27.2. Jag kommer att vara vikarie nästan hela våren. Det ska bli så roligt att få börja arbeta och jag väntar med iver! Det här var något jag innerst inne hade hoppats på. Jag har redan en längre tid vetat att jag kommer att bli färdig före sommaren och att jag skulle ha möjlighet att jobba en längre tid. Samtidigt visste jag att jag inte behöver oroa mig för arbete eftersom det finns behov av vikarier som kan hoppa in alltid när det behövs. Ändå hade jag hoppats på att ett längre vikariat skulle dyka upp. Och nu är vi här. Det ska bli roligt att få igång en rutin med hur man planerar veckor, till och med månader framåt, så att man i alla fall är lite förberedd för att börja på hösten.

Jag har även fått en lägenhet i Esbo. Jag kommer att flytta 1.3 så som det ser ut för tillfället. Det ska bli roligt att få inreda och skapa ett nytt hem! Jag älskar min lägenhet här i Vasa, men det ska bli kul med lite omväxling. Även om stadsdelen är för mig bekant, så blir det helt annat att verkligen bo där. Jag får undersöka den nya närmiljön och försöka hitta en matbutik, gym, apotek, restauranger, cafén och så vidare! Lägenheten jag ska flytta till är en etta, ungefär lika stor lägenhet som jag har här i Vasa. Den har ett mer öppet kök och en balkong, vilket jag inte har nu. Genast då jag har flyttat och inrett, så ska jag nog sätta upp bilder! 

Till sist, gradun är färdig! Eller jaa... Vi har presenterat den och ska nu göra några förändringar och finslipa texten. Det har nog varit en lång eller snarare en väldigt lång process. Jag måste ändå säga att jag är väldigt nöjd med slutresultatet och vi är ännu vänner med Soffi! Gradun har som tur inte förstört vår vänskap. Vi började redan hösten 2015 med skrivandet, så vi har hållit på med den i över 1,5 år! Ifall jag någon gång orkar, så kan jag skriva mer om gradun och graduprocessen. Just nu vill jag bara få den inlämnad för granskning! Sen kan man andas igen. 

Det är många stora förändringar på gång i mitt liv, men jag ser framemot det som komma skall! Det kommer att bli ett nytt kapitel, ett nytt äventyr i mitt liv. Och studietiden måste ta slut vid något tillfälle. Nu är det min tur. 

You're perfect to me!

På hösten fick jag nys om en intervju. De sökte efter storasyskon till barn med en funktionsnedsättning. Jag kunde inget annat än meddela mitt intresse. Det här är något jag älskar att tala om och något som ligger nära mitt hjärta. Tyvärr blev intervjun inte av för min del eftersom datumet inte passade mig. Ni kan ändå hitta intervjun här (börjar ungefär vid 4:30): http://yle.fi/aihe/tapahtuma/katso-marja-hintikka-live (Avsnittet som heter: Älä tuijota, lapseni on erityinen) 

Jag är en person som tycker om att planera. Jag tycker om att vara förberedd. Man kan aldrig förbereda sig på intervjuer eftersom frågorna kan vara väldigt spontana. Även om min hjärna vet det, så har min hjärna en tendens att inte bry sig. Så jag gick igenom olika scenarion i mitt huvud och olika frågor som de kanske kunde ställa. Vad vill jag lyfta fram om någon frågar hur det är att ha en syster med funktionsnedsättning? Var skulle jag börja? Och var skulle jag sluta? Vad är intressant för andra att veta och vad är min egna flummiga tankar? 

Jag försöker alltid se det positiva och tala om det positiva. Visst, mitt liv och vårt familjeliv ser kanske lite annorlunda än andra familjers, men vad är normalt? Är inte alla familjer olika? Jag har aldrig tänkt att "det här är min syster Sofia som har Downs syndrom". Hon är min syster. Inget annat behöver tilläggas. 

De frågor som ställdes i den här intervjun var: Kuinka muut suhtautuvat? och Minkälainen sisaruksesi on? Jag har aldrig upplevt att andra skulle förhålla sig annorlunda eller på ett konstigt sätt när jag är med Sofia. Jag har också alltid varit väldigt öppen och färdig att diskutera Downs syndrom med vänner och bekanta för att sprida kunskap och dämpa olika generaliseringar och stereotypier. Visst finns de sådana som tittar eller stirrar när man är ute på stan med Sofia, men jag har aldrig låtit det störa mig eller tagit stress över det. Man måste ha en förstående för de människor som kanske inte har upplevt något annat än det "vanliga" eller "normala". (ush, tycker inte alls om de där orden) 

Och min syster är ju alldeles underbar! Det är alla mina syskon! Hon är perfekt som hon är och vi har ju alla våra bättre och sämre dagar. Vi alla kan olika saker och briljerar inom olika områden och ämnen. Vi är alla värdefulla och rätt till ett värdigt liv. Därför tar det så ont i hjärtat när jag läste i söndagens HBL att det i Danmark inte kommer att födas barn med Downs Syndrom efter år 2030, men den fart som fosterdiagnostik och aborter görs. Det här är en helt annan diskussion som jag inte ens tänker ge mig in på, men oj, vad mitt hjärta sörjer! 

Jag måste säga, precis som de andra syskonen i videon, att min syster är perfekt precis sådan som hon är och jag älskar henne! 

What are you waiting for?

Ibland överraskar man sig själv. Jag skulle våga påstå att jag känner mig själv väl. Jag vet vilka mina styrkor och svagheter är. I vissa situationer är detta en bra egenskap, men ibland kan det sätta onödiga gränser.

Jag har ansträngningsastma, även om läkarna inte har kommit fram till något definitivt. Jag har ingen medicinering och klarar mig bra utan. Det är endast vid ansträngning jag blir påmind om mina begränsningar. Under alla mina tre eller fyra år som medlem i ett gym, så har jag kommit på ursäkter varför jag inte kan delta i vissa grupptimmar. Gemensamt för dessa ursäkter är min ansträngningsastma. Jag klarar inte av att göra övningarna med samma intensitet som alla andra och det tar längre tid för min puls att komma ner till ett normalt tillstånd. 

Men varför skulle jag behöva göra på samma sätt som alla andra? Vi har alla olika förmågor och begränsningar, men det skall inte behöva stoppa oss. 

Spinning var min värsta fiende. Inte en chans att jag någonsin skulle sätta foten in i en spinningsal. "Never say never", får man väl konstatera. Veckan före jullovet deltog jag på min första spinningtimme och under dessa tre veckor i Vasa, så har jag varit på två spinningtimmar per vecka. Jag med min ansträngningsastma. Jag klarar inte av tempot på timmarna och måste ta mina egna pauser, men jag klarar av mycket mer än vad jag hade tänkt. Spinning är ju roligt och svetten bara rinner! (eller när det kommer till träning så är det väl en "love/hate relationship") 

Tänk vad jag har gått miste om då jag har satt onödiga begränsningar! Idag är jag glad att jag vågade pröva. Spinning har blivit för mig en ny favorit träningsform. Det här är kanske ett litet och onödigt exempel, men det finns något större där i bakgrunden. 

Finns det något i ditt liv som du skulle villa prova eller klara av, men som du inte har vågat prövat eftersom du har satt en tydlig ram över vad du kan och vad du inte kan? 

Du kanske vill börja studera igen, men dina läs- och skrivsvårigheter sätter stopp? Börja studera och gör det i din egen takt. Kanske du vill lära känna nya människor, men din blyghet känns oöverkomlig? Börja smått och börja med din närmaste vänskapskrets. Det finns oändligt med exempel! Ofta är det vi själva som begränsar vårt liv. Jag vill bara uppmuntra dig att PRÖVA. Vi förlorar inget på det! Och kanske du blir positivt överraskad. Du har mitt i allt hitta en ny vän, klarat av studierna eller som jag, orkat med din första 45 minuters spinningtimme.

Just do it. 

life is a road and I wanna keep going

Lite nyheter. Så att alla är uppdaterade. 

Jag har bestämt mig för att flytta från Vasa vecka 8. Min studietid börjar glida mot sitt slut. Jag började med min allra sista kurs på lördag och har endast två lördagar kvar av kursen. Pro graduavhandlingen börjar så småningom bli färdig, även om vi har mycket arbete kvar. I jämförelse med förra våren då arbetet inte alls gick framåt så har vi verkligen kommit långt och vi vet vad vi ännu har kvar. Deadlinen för avhandlingen kan ibland kännas väldigt snart, men vi klarar det nog!

Jag håller för tillfället på och söka en lägenhet i huvudstadsregionen, främst i Esbo och Grankulla. Mina planer under våren är att vikariera. Efter skrivningarna vikarierade jag i två månader och då var jag endast två dagar ledig, så jag tar ingen stress över arbete. Jag håller även på att söka jobb till hösten. Det tråkiga är att jag inte har min examen i god tid, men jag tror på det bästa och vet att allting kommer att ordna sig!

Jag har väldigt motstridiga känslor. Det skall bli roligt att få börja ett nytt kapitel i livet, samtidigt som jag inte vill lämna Vasa. Vasa har varit mitt hem i över fyra år, så det känns väldigt ledsamt. Jag har gått i skola eller studerat i snart 17 år. Av dessa 17 år har jag i 11 år vetat att jag vill bli lärare. Tänk att jag nu är där. Efter alla dessa år. Helt otroligt. Jag väntar med iver och det ska bli roligt att se vilka äventyr och utmaningar som väntar bakom hörnet!