The least we can do is to be grateful

 

Det är spännande hur livet kan föra dig till olika ställen och ge dig nya perspektiv. Det är lite på två månader sedan jag kom hem från Zimbabwe. Jag längtar lika mycket tillbaka idag, som dagen jag satt på flyget hem. Jag drömmer mig tillbaka dagligen och ibland drömmer jag på nätterna att jag är där. Jag hade aldrig tänkt att ett ställe kunde påverka mig på det här sättet. Det känns som att jag är ena foten i Finland och andra i Zimbabwe. En liten del av mitt hjärta finns där! 

Det är en väldigt konstig känsla och jag är oerhört tudelad. Jag älskar mitt liv i Finland. Min familj, vänner och jobb. Jag kan inte tänka mig att bo någon annanstans. Samtidigt sitter jag hela tiden och funderar på vilka möjligheter jag har att åka till Zimbabwe så snabbt som möjligt.  Det är en känsla som är svår att förklara eftersom jag inte har någon jag diskutera med. De som vet vad jag talar om finns i USA. Den genuina glädje och lycka som jag kände i Zimbabwe är något obeskrivligt!

Vad jag saknar mest, förutom alla människor jag fick lära känna, är inställningen till livet. Man hörde aldrig någon klaga, man var nöjd med det man hade och man prioriterade det viktigaste. Jag märker på mig själv att jag ibland kan bli irriterad på mig själv när jag klagar över något litet eller stressar över något obetydligt. Jag försöker ha det här i tankarna varje dag och vara mer nöjd med det jag har. För vi har det väldigt bra ställt. 

En annan sak som jag saknar är det lugna tempot, även om det ibland kunde vara frustrerande. Man stressade inte, man hade inte bråttom någonstans och man promenerade till och med i lugn takt. Om man sa att något började kl. 15, så kunde man nog räkna med att det blev 15:30 eller 16. Här har man bråttom från ett ställe till ett annat och man krockar till och med i andra människor. Man ska hinna med mycket och stress är det normala. Vi skulle behöva ta det mycket lugnare. 

Men mest saknar jag alla människor! Oj, vad jag saknar dem! 

Now I'm stronger than yesterday

I februari skickade jag ett meddelande till min kompis och fråga "Skulle du vara intresserad av att delta med mig i Tough Viking?". Jag fick väldigt snabbt ett svar att "Såklart!". Min tanke var att jag sku ha ett mål med min träning och att det skulle fungera som en motivation. På våren var jag väldigt fokuserad och träningen gick väldigt bra. Sedan kom maj. Det var stressigt och jag var ganska utmattad. Dessutom höll jag på att förbereda mig inför Zimbabwe resan (som jag inte visste något om i februari när vi anmälde oss). I Zimbabwe kan jag säga att det inte blev något tränat. 

Efter resan så har det nog tagit sin tid att komma igång med träningen igen och jag har nog inte varit fokuserad. Tough Viking bara närmade sig och jag hoppades på att jag skulle bli ordentligt förkyld så att jag inte skulle behöva springa loppet. 

Idag kan jag säga "I MADE IT"! Jag har varit nervös hela veckan, men jag blev väldigt lugn när jag hörde att många personer inte klarar av alla hinder. Att det nästan är omöjligt. Jag kan säga att det blev några straffrundor och vid vissa hinder så satt jag på min kompis axlar för att klara av det. Helt i slutet fick vi dessutom hjälp av några främlingar. 

Det jag är mest stolt och nöjd över var att jag faktiskt orkade springa största delen av loppet som är 10 kilometer långt. Vid mitten av loppet var det en väldigt lång sträcka som vi skulle springa i skogsterräng och backar. Då tog man det nog lugnare, för man var rädd att man skulle trampa fel eller falla. 

Hela loppet var nog helt sjukligt kul! Och lite sjuk i huvudet får man vara när man deltar i något sånt här. Alltid roligt att hamna simma tre gånger i Tölöviken och dessutom i slutet hamna ta ett isbad. Jag tyckte väldigt mycket om de hinder där jag fick krypa och bära olika saker. De värsta var nog sådana hinder där jag skulle hänga i rep, ringar eller plattor. Jag visste redan i förväg att jag inte skulle klara av dem eftersom jag inte har tillräckligt med överkroppsstyrka. Men jag är väldigt nöjd över att jag klara av över hälften av hindren utan någon annans hjälp! 

Superroligt och det kan nog hända att vi kör nästa år igen!

Efter loppet! Det kanske inte syns, men vi är alldeles dyblöta vid det här laget!