this is what it feels like

Jag önskar att jag bloggade mer än vad jag gör. Då jag ska sätta mig framför datorn och skrapa ihop ett inlägg så tar det en hel del tid. Det är inte så där bara att skriva ett inlägg. Det krävs en tanke, ord och goda forumleringar. Jag är inte en stark skribent, men jag älskar att skriva. Mina kaotiska tankar blir till ord. De finns där på min datorskräm och jag känner mig lite klokare. Det finns något befriande med att få skriva ner sina tankar.

Tyvärr finns det också sådant som sätter stopp för mitt skrivande. Det första är tidsbrist. Vem har inte hört den förklaringen förr? Är det ens förklaring eller bara en ursäkt? Det handlar om prioriteringar. Än så länge har inte bloggandet varit min nummer ett prioritering. För det andra känner jag mig ibland osäker. Det kan handla om själva skrivandet och det jag skriver om. Kan man skriva så här? Har jag stavat det här ordet rätt? Hur skall jag formulera den här meningen? Är det här över huvud taget svenska? Andra frågor handlar mera om teman. Vet jag tillräckligt mycket om det här temat för att kunna skriva om det? Tänk om jag har missuppfatta allting? Har jag en konstig åsikt?

Jag är inte den mest insatta människan. Det är Whatsapp och Facebook som håller mig uppdaterad om händelser i världen. Ibland kan jag snabbt bläddra igenom en tidning. Jag har aldrig varit den personen som forskar eller vill veta allt om ett ämne. Det finns de personer som är väldigt kunniga eftersom de har läst sig in på ett ämne. Jag har en del åsikter och tankar, men vill inte alltid lyfta fram dem eftersom jag är osäker om jag vet tillräckligt. Jag är lite av perfektionist och lämnar inget på hälft. Detta sätter därför stopp på mitt skrivande.

Mycket av det jag skriver i min blogg är mina egna tankar och erfarenheter. Vi har alla rätten till vår åsikt och vi upplever saker på olika sätt. Jag har kanske inte allting på koll, men jag vågar skriva om det som är viktigt för mig. Jag är glad och tacksam för de kommentarer som jag har fått då jag har vågat skriva om min innersta tankar och erfarenheter! Jag försöker hela tiden utveckla mig själv som skribent och skulle villa hitta en balans mellan de mera vardagliga och humoristiska situationerna och mina djupaste funderingar. Dessutom försöker jag leka med språket och på ett mer nyanserat och humoristiskt sätt skriva om olika händelser. Jag har mycket att lära mig, men samtidigt vill jag påstå att jag har kommit en bit på vägen. Om man jämför mitt allra första inlägg med mitt senaste inlägg, så finns det en enorm skillnad.

Det här är mitt sätt att be om ursäkt för tystnaden! Det finns mycket tanke och tid bakom de inlägg jag skriver och det är inte alltid lätt att sätta sig framför datorn och skrapa ihop ett par rader eller meningar.

bilden tagen härifrån

ps. jag började skriva det här inlägget kl. 20:24. nu är klockan 21:10. det är inte så där bara att skriva ett inlägg. inte i alla fall för mig.

Everybody get it started, I'm on top of the world, What a feeling

Gymmet och jag har vandrat tillsammans i snart fyra år. Vår relation har haft både bra och dåliga tider och ibland kan de dåliga tiderna ha varat i flera månader. Speciellt på somrarna har vår relation tagit en smäll och vi har tagit en paus. Ändå har vi alltid hittat tillbaka till varandra och börjat om från början. Vår relation blir starkare för varje år som går.

Vad är det som motiverar mig att gå till gymmet? Varför har jag inte ännu sagt upp mitt kontrakt med mitt gym?

Det första jag måste säga är att jag är ingen expert när det kommer till gym och träning. Träning är något jag med tiden har börjat älska och något jag vill prioritera i mitt liv. Träning har aldrig tagit första plats i mitt liv och kommer aldrig att göra det. De senaste året har jag verkligen funderat på vad som motiverar mig och vilka motiv jag har för mitt tränande. Jag skulle ljuga ifall jag sa att utseende inte har något med saken att göra. I början var utseende det som motiverade mig. Kesäkunto var mitt mål. Ganska snabbt märkte jag att det inte var hållbart. Det blev helt enkelt inte till något. Jag gav upp.

Hur mycket jag tränar variera väldigt mycket med hur min livssituation ser ut. Under praktikperioden i september tränade jag endast under veckoslutena eftersom jag inte hade tid. Under lugnare perioder tränar jag 3-5 gånger i veckan. Jag tror det är viktigt att lyssna på sin kropp och vilka signaler den ger. Jag tror inte att träningen skulle ha haft någon effekt under praktikperioden eftersom jag var trött och min kropp behövde få vila efter en dag på skolan. Jag tror samtidigt att det ändå var viktigt att jag fick tid att fara till gymmet under veckoslutena eftersom det gav mig energi till resten av veckan.

Det här citatet beskriver väldigt bra hur jag har utvecklat en liten kärlek till gymmet. Om ni hade frågat mig för något år sedan, så skulle jag aldrig ha trott att jag skulle orka 120 kg i bänkpress! Det är otroligt vad kroppen orkar och kan. Visst känns det trögt ibland då det inte går framåt, men det finns inget som slår känslan då man äntligen slår sitt rekord!

Största motivationen får jag nog av att se hur träning påverkar hela mitt välmående. Både det fysiska och psykiska! Under sommaren har jag cyklat vädligt mycket p.g.a. jobbet och ibland har sträckorna varit 5 km. Jag tror inte jag skulle ha orkat cyklat så mycket för tre år sedan. Skolvägen kunde förr kännas tung. Man märker att man orkar mera av riktigt små saker. På ÅA finns det vädligt mycket trappor och jag kan ärligt säga att jag inte har tryckt på hissknappen en enda gång det här läseåret. Hissen har nog föregående läseår varit mycket mera i användning.

Till det psykiska välmående. Jag har märkt med mig själv att min koncentration och motivation har förbättrats. Speciellt sådana dagar man har hunnit till gymmet på morgonen. Det är svårt att i ord förklara hur det psykiska välmåendet påverkas, men det har skett en förändring. Samtidigt är det lite svårt att säga hur andra upplever mitt beteende. Om ni frågar mig så är jag mer stabil nu för tiden och jag blir inte lika lätt sur eller irriterad. Visst händer det med jämna mellanrum att man blir irriterad, men ofta beror det på sömnbrist. 

Jag älskar att gymma för att man får utmana sig och verkligen töja på sina gränser, samtidigt som man märker en stor skillnad på det psykiska och fysiska välmåendet! Gym är inte det enda alternativet för träning och jag tror det är viktigt att man hittar sin grej. Kanske är det löpning, simning, en lagsport eller något helt annat. För mig är det gymmet!