When all the work is up, who gives a ssshhh?

Studier. 

Blir man någonsin van med att sluta endera 16:30 eller 17:30? Under hösten har vi endast haft föreläsningar och övningstillfällen på eftermiddagen. Det är sällan jag har börjat före kl. 12, så jag har inte långa dagar, men det känns som om man inte kommer igång med dagen på samma sätt som när man har föreläsningar på förmiddagen. Eftermiddagslektioner passar mig inte alls. Jag är som piggast på morgonen och jag tycker det är störande att man inte hinner vara hemma på kvällen, speciellt om man har andra planer på kvällen.

Gradu skrivandet har kommit igång. Även om det är en lång väg kvar så det känns skönt att vi redan har några sidor. Vi fortsätter på samma tema som i kandidatavhandlingen, det vill säga ungdomar och utseende. Vi har några detaljer som vi ännu skall reda ut, men den teoretiska bakgrunden kan man alltid skriva på.

Jag började med specialpedagogik i år eftersom jag behövde ett biämne. Tyvärr måste jag säga att kurserna hittills inte har varit bra. En (!!) av tre kurser känns faktiskt relevant och intressant eftersom den handlar om stöd för lärande i matematik och läsning. Det är något vi har alldeles för lite i vår utbildning. De två andra kurserna skulle jag kunna skippa (ifall jag inte skulle behöva studiepoängen). Introduktionskursen var totalt onödig, i alla fall om man är fjärde årets studerande! Vid det laget borde man veta något om specialpedagogik. Den tredje kursen handlar om olika funktionsnedsättningar. Jag skulle kunna dra kursen!! Jag gick på sommaren en kurs som hette "Utvecklingsstörning och autism". Same shit, different name. Idag hade vi föreläsning om autismspektrumtillstånd och jag skulle riktigt bra ha kunnat hålla föreläsningen (för ibland känns det som om föreläsaren inte riktigt vet vad hon talar om). BEFRIELSE FRÅN FÖRELÄSNINGAR, SNÄLLA NÅN! 

Orsaken till varför specialpedagogik kurserna känns så lätta och onödiga är att vi går dem med gulisar. Vi går tillsammans med de som studerar till speciallärare för första året. För dem kanske Trestegsstödet är något nytt, men när man har studerat redan några år så skall man kunna Trestegsstödet om någon skulle väcka en mitt på natten. Så länge jag får studiepoängen så är jag nöjd. Nyttan med kurserna är dock minimal. Tyvärr.

Nu vet ni lite om vad som händer här i Vasa när det gäller mina studier.

Då man har långa dagar är det viktigt att vila  men också med lite pausgymnastik. Ju fler år man är på ÅA desto bekvämare blir man och man bryr sig inte riktigt vad man gör! :D 

Lookin' for some, sugar sugar, sugar sugar, sugar sugar in my life!

Utvärdering.

Det är oktober vilket betyder att "Sugarfree September" är slut. Eller inte egentligen. Jag är bestämde mej för att fortsätta med karkkilakko, så back to square one. Så farligt är det inte! Jag tänkte inte vara lika strikt. Om någon bjuder på något gott, tackar jag inte nej och jag kan ta en kakbit på café. Man måste få njuta av livet!

Varför valde jag fortsätta? För att jag blev lite irriterad på mej själv. Under mitt höstlov hemhemma klarade jag av att inte äta något sött på en vecka, men andra veckan sket sig. Totalt. Jag vet inte vad som hände, men mitt i allt åt jag choklad, godis eller chips varje dag. Jag bestraffar inte mig själv, utan det här är det enda sättet jag får det att fungera.

Varför vill jag få det att fungera? Joo, för att jag har sett en så stort skillnad på mitt välmående, men när suget tar över så tar det. Hur konstigt det än låter. Det som jag förr har haft problem med är min mage och det är även min mage som har mått bäst av att jag inte ätit socker. Nu är det ju svårt att veta om det är karkkilakkon eller det att mina matvanor överlag har blivit bättre som gjort att jag har mått bättre. Jag tror att dessa två faktorer hänger ihop och att man inte kan göra det ena utan det andra.

Min mage är inte lika uppsvullen mera och suget efter något sött försvinner för varje dag. Jag är i alla fall nöjd med resultatet och har även av denna orsak valt att fortsätta. Jag vill inte mera ligga en fredagkväll på soffan och må riktigt dåligt. Det är inte värt det.

Jag vill ännu en gång poängtera att man skall njuta av livet! Men det är skillnad på att äta en kakbit två gånger i månaden och vräka i sig en chokladplatta bara för att man har tent eller för att man är sugen. Jag väljer bort sockret för att jag mår bättre och för att jag har insett att kroppen inte behöver allt överlopps socker. Livet känns lättare då sockerbalansen inte åker upp och ner som en berg-och-dalbana.

Whoever said diamonds are a girls best friend, never owned a dog

Livet.

Som jag redan nämnde i mitt förra inlägg så har Helmi fått epilepsi. Det var en lördagkväll då vi satt och spelade spel som jag första gången såg ett anfall. Det jag inte då visste var att hon hade haft några anfall förut. Det var inte alls trevligt att se. Efter anfallet var Helmi ganska borta och inte alls sig själv. Vi fick tid till veterinären fredagen därpå.

Tidigare hade Helmi haft ganska långa pauser mellan anfallen. På torsdag var situationen helt annan. Hon fick tre anfall under 25 timmar. Mamma och Fanny var till veterinären där det framkom att Helmi har epilepsi (vissa andra orsaker hade diskuterats innan) och hon fick en medicin ifall hon får flera anfall på en dag. På lördag fick hon ganska många anfall på en dag, så vi gav medicin till henne. Av medicinen blev hon dock helt konstig gav, hon gick in i väggar och visste inte ut eller in. Mamma och Anton åkte till veterinären och kom hem 7 (!!) timmar senare. Nu har Helmi en medicin som skall tas dagligen och förhoppningsvis börjar hon må bättre igen!

Även om jag inte har suttit flera timmar hos veterinären och bara väntat var det ett ganska tung helg hemma hos oss. Vi som var hemma hade ingen aning om vad som händer och de som var hos veterinären bara väntade utan att veta något. Jag åkte tillbaka till Vasa på söndag och lämnade hemma en hund som inte alls var sig själv. Det är en hemsk känsla att inte känna igen sitt eget husdjur. En hund är en familjemedlem och en lillasyster för en.

Nu får vi bara be att Helmi får den hjälp hon behöver och att hon skall bli sig själv igen! 

I'm still breathing, I'm alive

HUPS. 

Det var inte meningen att bloggen skulle vara tyst i en månad, men ibland händer det. Borde jag ge er en uppdatering?

På söndag åkte jag tillbaka till Vasa efter att ha varit två veckor i södra Finland. Under dessa två veckor missade jag allt som allt två föreläsningar. Det berättar hur lite föreläsningar eller övningstillfällen jag har haft sedan studierna började. Jag hade redan i augusti blivit erbjuden ett fem dagars vikariat, som jag självklart tackade ja till. Det var en klass som jag känner och de känner mig. Det gick riktigt bra och det var roligt att få arbeta lite!

Något som inte ens PF kan förbereda en på är skoldag på en lördag!! Ibland måste man jobba in dagar för att få ledigt senare och då kan man ha skola på en lördag. Inte nog med det, lördagen var en föräldradag. Det betyder att elevernas föräldrar får vara med på lektioner och fick följa med vardagen i skolan. Skrämmande, men nu har man även den erfarenheten.

För övrigt tog jag det lugnt, var med familjen och med vänner. Det var nog två välbehövliga veckor i södra Finland. Nu känner jag mig utvilad och redo för hösten som börjar på riktigt NU. Jag har föreläsningar och övningstillfällen så att det räcker och dessutom har vi planerat in när vi skall skriva gradun. Nu börjar det på allvar!

Tyvärr var det inte endast dans på röda rosor hemma. Helmi, vår hund, har diagnostiserats med epilepsi under de här veckorna. Det har varit några jobbiga dagar hemma hos oss, men nu känns det (i alla för mig) att vi kan se ljuset i mörkret. Jag skriver mera om det någon annan dag!

UNDERBARA HÖST! <3 Spelade korgboll med systern i underbart väder.

Jag måste dela med mig den här låten! Helt GALET BRA! Om du inte orkar lyssna hela, så lyssna ens från 3:30 framåt. Jag får rysningar varje gång jag hör den. VILKEN RÖST! WOW!