When I was six years old I broke my leg

Förra veckan kom ett diskussionsämne upp i lärarrummet. Det här är ett ämne som är mig väldigt nära och jag förstår inte hur jag först nu skriver om det. Det handlar om skolmognad. Jag är född 1992, men har alltid gått i skola med de som är födda 1993. Detta beror på att jag gick två år i förskolan. Det här är aldrig varit något jag känt skam över eller försökt gömma från andra. Jag är tacksam över att mina föräldrar gjorde det här valet. Jag kan inte veta hur mitt liv skulle ha sett ut ifall jag hade börjat skolan ett år tidigare. Jag tror ändå att min skolgång skulle ha varit mycket svårare och tuffare än vad den har varit.

Det är ett faktum att barn utvecklas och mognar i olika takt. Det står i lagen att Läroplikten börjar det år då barnet fyller sju år, men också att med stöd av en sådan utredning kan en utbildningsanordnare också ge ett barn tillstånd att inleda den grundläggande utbildningen ett år senare än vad som bestämts. Tyvärr händer det allt för ofta att man träffar barn i skolan som skulle ha mått bra av ett extra år på förskolan. Jag skulle i alla fall villa ge mitt barn den bästa möjliga skolstarten. Är det inte bättre att man får njuta av förskolan ett extra år istället för att man kämpar sig igenom skolan eller i värsta fall måste stanna på klassen?

Jag har uppfattat att den största orsaken till att man inte vill fundera på ett extra år i förskolan är vänner. Visst kan det vara tråkigt när man ser sin vän börja i skolan medan man själv blir kvar i förskolan. Men om vi ska vara helt ärliga, hur mycket kommer ett barn ihåg? Jag har inget minne av att det på något sätt skulle ha varit svårt. Barn är mycket mer flexibla och öppna än vi vuxna. Man hittar snabbt nya vänner och tar situationen utan desto större bekymmer. Om man är tillräckligt bra vänner som håller man kontakten och träffas på fritiden fast man inte började skolan samma år. Vänskapsrelationer under förskole- eller skoltiden har aldrig varit ett problem för mig. Jag har aldrig upplevt att någon skulle ha retat mig för att jag började skolan ett år senare. Visst har de funnits de som har frågat hur det kommer sig att jag är född ett år tidigare, men då har jag alltid varit ärlig och förklarat situationen. Den reaktionen man har fått har varit "okej" och så har man fortsatt med något helt annat. Här igen så tror jag att barn är mycket mer öppna och funderar inte så mycket. Så länge man förklarar situationen så är barn nöjda med det svar de får.

Som jag skrev i början tror jag att min skolgång sku ha varit svårare och tuffare om jag hade börjat skolan ett år tidigare. Jag har alltid haft det ganska lätt i skolan. Jag har nog alltid läst och lärt mig, men det har aldrig varit svårt att få höga vitsord. Dessutom har jag både tagit studenten och fått en magisterexamen. Om jag skulle ha börjat skolan med de som är födda 1992 tror jag att jag skulle ha behövt hjälp av en speciallärare och jag skulle ha fått kämpa mera. Därför kan inte förstå att man inte lyssnar på förskolelärarnas rekommendationer! Förskolelärarna har barnets bästa i tankarna och vill att de ska klara av skolgången.

Eftersom jag har träffat på allt för många barn i skolan som hade behövt ett extra år i förskolan, så vill ja uppmuntra er föräldrar eller blivande föräldrar att tänka igenom ert beslut innan ert barn börjar skolan! Det är inte någo att skämmas över, endera som förälder eller barn. Så länge man har en öppen diskussion om det, så blir det inte ett problem. Jag kan inte vara något annat än tacksam över att mina föräldrar gjorde det beslut som de gjorde.

Telling me I wasn't made for the simple life

Mitt vikariat tog slut på fredag. Tolv veckor, vart försvann de? När jag började kändes det som en evighet innan arbetet skulle ta slut. På fredag önskade jag att det inte skulle ta slut. Det har varit tolv tunga och utmanade veckor men det har också varit några av de bästa veckorna.

Jag har lärt mig otroligt mycket och jag är glad över att jag fick ha så fina årskurskollegor. Det finns vissa egenskaper som har utvecklats under dessa tolv veckor. Jag har blivit duktigare på att planera i huvudet och tänka framåt. Även om jag tidigare har varit flexibel så har den egenskapen även utvecklats allt mer under veckornas gång. Ibland behöver man reda ut gräl och då får man snabbt tänka om. Dessutom klarar jag allt bättre av att ha flera bollar i luften och hålla reda på sådant som inte har med undervisningen att göra.

Det finns vissa egenskaper jag ännu behöver öva på. Jag kan vara lite glömsk. Speciellt om en elev har sagt att hen vill berätta något eller reda ut något och jag säger ”vi tar det på slutet av dagen” eller ”vi pratar under rasten”. Tyvärr har jag inte alltid sedan kommit ihåg att reda ut de här sakerna senare eller på slutet av dagen. Det känns tråkigt eftersom man känner att man gör eleverna besvikna eller i värsta fall sviker deras förtroende. Det är inte alltid lätt att hålla reda på 16 elever under en hektisk dag. Jag tror ändå att man behöver ge tid för eleverna och det här är något jag vill satsa på och utveckla allt mer. 

Det känns lite tomt för tillfället. Vad ska jag nu göra under dagarna? Mitt sommarlov har börjat nu. Jag kommer att åka på en resa i början av juni och så ska jag vara ansvarig ledare på ett läger i slutet av juni. Desto mer har jag inte planerat. På hösten blir det nya utmaningar. En ny skola och egen klass. Spännande!