Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt att nu ska jag sätta mig ner och skriva ett inlägg. Om jag ska vara riktigt ärlig så är jag ibland lite avundsjuk på de som orkar uppdatera sin blogg kontinuerligt och dessutom kommer med så fina funderingar och intressant inlägg. Det finns så mycket jag kunde skriva om, men kaoset i mitt huvud gör det så svårt.
Jobbet. Vad ska man säga? Ungefär hälften av tiden har gått nu, så jag är snart "voiton puolella". De första veckorna var kämpiga. De var inte kämpiga på grund av själva undervisningen, eleverna, kollegorna eller arbetsplatsen, utan jag kände en ständig trötthet och utmattning. Under skoldagen kändes det inte alls tungt, men genast då jag satt mig på bussen så sköljde en trötthet över mig. De första veckorna orkade jag inte träffa några vänner eller umgås med någon, även om jag så gärna ville. Det fanns helt enkelt ingen ork kvar. Jag orkade inte heller röra på mig eller motionera.
För ungefär två veckor sedan började det lätta. Jag har träffat många vänner, gjort upp planer för kommande veckor och aktivera mig socialt. Lite har jag börjat träna och skaffade gymkort förra veckan, så ska försöka få igång träningen. Förr har träning fungerat som en bra motvikt till allt arbete, så jag vill försöka få igång en rutin gällande det.
Tisdag är ofta en jobbig dag. Då har jag arbetsdag från 8-15. Tisdag är också en sådan dag då jag får springa från det ena stället till det andra och jag hinner inte njuta av en lugn stund. Idag har inte varit ett undantag. Fast det har varit en stressig dag, så finns det ett ögonblick från idag, som jag inte kommer att glömma.
Jag satt och åt tillsammans med mina elever. Jag tittade runt mig och såg på alla mina 16 elever. Jag smålog lite för mig själv och tänkte "Oj, vad fina och värdefulla de alla är! Vilka härliga barn jag har fått möta och oj, vad jag tycker om dem allihop". Det finns nog inte bättre yrke än läraryrket.
Dagens rubrik är orden till en sång av klassens favoritartist!
