Jag har länge tänkt att jag skall skriva detta inlägg. Det har inte bara blivit av, men nu skall jag försöka.
Det är 425 km mellan mina två hem. Vissa kanske säger att det inte är en så lång väg, andra kanske tycker att det är en fruktansvärt lång väg. Jag finns där emellan. Ibland känns det alldeles fruktansvärt långt medan det andra dagar inte känns så farligt. 425 kilometer är kanske bara ett nummer, men har stora konsekvenser. Jag tänkte dela med mig några tankar kring att ha fyrahundra kilometer mellan sina hem.
Då jag är i Vasa funderar jag på nästa gång jag skall åka hem till familjen och när jag sedan är med familjen funderar jag på hur jag skall komma till Vasa. Det är svårt att stänga bort dessa tankar! Tanken "hur skall jag ta mig till Vasa?" tittade förbi min hjärna varje dag under jullovet. För tillfället har jag lite ångest eftersom vi inte har ännu har fått schemat för period fyra. När får jag sommarlov? Det är väldigt svårt att planera sin framtid då man inte vet allt. Samtidigt är det en bra övning för mig, att inte alltid veta allt, men vissa gränser finns det väl? Ibland önskar jag att mina studier inte skulle ha fört mig så långt bort samtidigt som jag är tacksam över detta äventyr och allt jag har fått lära mig.
Ett annat litet problem med att vara nylänning och bo i Vasa är veckoslut. De flesta åker hem för helgen och jag blir här. Jag klandrar dem inte. Ibland skulle jag få ta mig i kragen och försöka socialisera mig. Ibland så är jag faktiskt helt ensam i Vasa. Jag trivs bra i mitt sällskap och vissa veckoslut kan det vara skönt att bara få vara. Jag får känna mig tacksam att jag har mycket annat under veckorna så att det inte blir allt för tråkigt.
En av de saker som kanske tär mest på mig är alla mina kära vänner, både i Nyland men också i Vasa. Då jag är i Vasa saknar jag alla mina fina vänner i Nyland och det går inte en dag då jag inte skulle tänka på er. Det skall ni veta. Då jag har längre lov och är hemhemma tänker jag på alla mina kära vänner i Vasa. Jag är väldigt dålig på att hålla kontakt. Det beror helt enkelt på att det är väldigt svårt att sätta sig in i en situation när man är 400 kilometer bort. Jag ger mer än gärna goda råd och hjälper från avstånd. Fast varför skulle jag eller någon annan ta kontakt med någon som inte är på plats? Då det händer något i t.ex. Vasa frågar jag hjälp och råd av mina vänner här. På samma sätt som jag vänder mig till de vänner som är närmast (fysiskt avstånd), gör säkert ni det också.
Jag önskar att jag kunde hålla nära kontakt med er alla, men det är lite svårt. Jag kunde göra bättre ifrån mig, det vet jag. Det enda jag vill är att ni skall veta att jag saknar er och älskar er!
Det sista jag vill föra fram är framtiden. Jag har fått höra frågan "vad har du tänkt göra efter PF?" eller "skall du tillbaka till Nyland när du blir färdig?" ett antal gånger. Det finns en känsla av att Vasa endast är en mellanlandning, att det kommer att sluta någon dag. Vilket är sant. Jag vet inte vad som kommer att hända efter att jag får mina papper. Troligtvis blir det Nyland, men vem vet? Jag trivs och njuter i Vasa och det känns jobbigt att ibland tänka på framtiden. Jag orkar helt enkelt inte fundera på det eftersom det gör mig deppad. Ändå är framtiden ett tema som hänger i luften.
Kanske någon säger "det där är ju ingenting, det finns sådana som bor på andra sidan världen!". Visst, 400 kilometer är inte så lång väg och det tar ju "bara" fyra timmar med tåg. Det här är mina tankar och känslor kring hur det är att ha 400 kilometer mellan mina två hem. Hoppas du lärde dig något och tycker att det var intressant!
