Just like magic, I'll be flying free

Det har hänt en hel del efter att jag skrev inlägget om hur min vår kommer att se ut.

För det första har jag fått ett jobb. Jag kommer att börja arbeta med en klass från och med 27.2. Jag kommer att vara vikarie nästan hela våren. Det ska bli så roligt att få börja arbeta och jag väntar med iver! Det här var något jag innerst inne hade hoppats på. Jag har redan en längre tid vetat att jag kommer att bli färdig före sommaren och att jag skulle ha möjlighet att jobba en längre tid. Samtidigt visste jag att jag inte behöver oroa mig för arbete eftersom det finns behov av vikarier som kan hoppa in alltid när det behövs. Ändå hade jag hoppats på att ett längre vikariat skulle dyka upp. Och nu är vi här. Det ska bli roligt att få igång en rutin med hur man planerar veckor, till och med månader framåt, så att man i alla fall är lite förberedd för att börja på hösten.

Jag har även fått en lägenhet i Esbo. Jag kommer att flytta 1.3 så som det ser ut för tillfället. Det ska bli roligt att få inreda och skapa ett nytt hem! Jag älskar min lägenhet här i Vasa, men det ska bli kul med lite omväxling. Även om stadsdelen är för mig bekant, så blir det helt annat att verkligen bo där. Jag får undersöka den nya närmiljön och försöka hitta en matbutik, gym, apotek, restauranger, cafén och så vidare! Lägenheten jag ska flytta till är en etta, ungefär lika stor lägenhet som jag har här i Vasa. Den har ett mer öppet kök och en balkong, vilket jag inte har nu. Genast då jag har flyttat och inrett, så ska jag nog sätta upp bilder! 

Till sist, gradun är färdig! Eller jaa... Vi har presenterat den och ska nu göra några förändringar och finslipa texten. Det har nog varit en lång eller snarare en väldigt lång process. Jag måste ändå säga att jag är väldigt nöjd med slutresultatet och vi är ännu vänner med Soffi! Gradun har som tur inte förstört vår vänskap. Vi började redan hösten 2015 med skrivandet, så vi har hållit på med den i över 1,5 år! Ifall jag någon gång orkar, så kan jag skriva mer om gradun och graduprocessen. Just nu vill jag bara få den inlämnad för granskning! Sen kan man andas igen. 

Det är många stora förändringar på gång i mitt liv, men jag ser framemot det som komma skall! Det kommer att bli ett nytt kapitel, ett nytt äventyr i mitt liv. Och studietiden måste ta slut vid något tillfälle. Nu är det min tur. 

You're perfect to me!

På hösten fick jag nys om en intervju. De sökte efter storasyskon till barn med en funktionsnedsättning. Jag kunde inget annat än meddela mitt intresse. Det här är något jag älskar att tala om och något som ligger nära mitt hjärta. Tyvärr blev intervjun inte av för min del eftersom datumet inte passade mig. Ni kan ändå hitta intervjun här (börjar ungefär vid 4:30): http://yle.fi/aihe/tapahtuma/katso-marja-hintikka-live (Avsnittet som heter: Älä tuijota, lapseni on erityinen) 

Jag är en person som tycker om att planera. Jag tycker om att vara förberedd. Man kan aldrig förbereda sig på intervjuer eftersom frågorna kan vara väldigt spontana. Även om min hjärna vet det, så har min hjärna en tendens att inte bry sig. Så jag gick igenom olika scenarion i mitt huvud och olika frågor som de kanske kunde ställa. Vad vill jag lyfta fram om någon frågar hur det är att ha en syster med funktionsnedsättning? Var skulle jag börja? Och var skulle jag sluta? Vad är intressant för andra att veta och vad är min egna flummiga tankar? 

Jag försöker alltid se det positiva och tala om det positiva. Visst, mitt liv och vårt familjeliv ser kanske lite annorlunda än andra familjers, men vad är normalt? Är inte alla familjer olika? Jag har aldrig tänkt att "det här är min syster Sofia som har Downs syndrom". Hon är min syster. Inget annat behöver tilläggas. 

De frågor som ställdes i den här intervjun var: Kuinka muut suhtautuvat? och Minkälainen sisaruksesi on? Jag har aldrig upplevt att andra skulle förhålla sig annorlunda eller på ett konstigt sätt när jag är med Sofia. Jag har också alltid varit väldigt öppen och färdig att diskutera Downs syndrom med vänner och bekanta för att sprida kunskap och dämpa olika generaliseringar och stereotypier. Visst finns de sådana som tittar eller stirrar när man är ute på stan med Sofia, men jag har aldrig låtit det störa mig eller tagit stress över det. Man måste ha en förstående för de människor som kanske inte har upplevt något annat än det "vanliga" eller "normala". (ush, tycker inte alls om de där orden) 

Och min syster är ju alldeles underbar! Det är alla mina syskon! Hon är perfekt som hon är och vi har ju alla våra bättre och sämre dagar. Vi alla kan olika saker och briljerar inom olika områden och ämnen. Vi är alla värdefulla och rätt till ett värdigt liv. Därför tar det så ont i hjärtat när jag läste i söndagens HBL att det i Danmark inte kommer att födas barn med Downs Syndrom efter år 2030, men den fart som fosterdiagnostik och aborter görs. Det här är en helt annan diskussion som jag inte ens tänker ge mig in på, men oj, vad mitt hjärta sörjer! 

Jag måste säga, precis som de andra syskonen i videon, att min syster är perfekt precis sådan som hon är och jag älskar henne! 

What are you waiting for?

Ibland överraskar man sig själv. Jag skulle våga påstå att jag känner mig själv väl. Jag vet vilka mina styrkor och svagheter är. I vissa situationer är detta en bra egenskap, men ibland kan det sätta onödiga gränser.

Jag har ansträngningsastma, även om läkarna inte har kommit fram till något definitivt. Jag har ingen medicinering och klarar mig bra utan. Det är endast vid ansträngning jag blir påmind om mina begränsningar. Under alla mina tre eller fyra år som medlem i ett gym, så har jag kommit på ursäkter varför jag inte kan delta i vissa grupptimmar. Gemensamt för dessa ursäkter är min ansträngningsastma. Jag klarar inte av att göra övningarna med samma intensitet som alla andra och det tar längre tid för min puls att komma ner till ett normalt tillstånd. 

Men varför skulle jag behöva göra på samma sätt som alla andra? Vi har alla olika förmågor och begränsningar, men det skall inte behöva stoppa oss. 

Spinning var min värsta fiende. Inte en chans att jag någonsin skulle sätta foten in i en spinningsal. "Never say never", får man väl konstatera. Veckan före jullovet deltog jag på min första spinningtimme och under dessa tre veckor i Vasa, så har jag varit på två spinningtimmar per vecka. Jag med min ansträngningsastma. Jag klarar inte av tempot på timmarna och måste ta mina egna pauser, men jag klarar av mycket mer än vad jag hade tänkt. Spinning är ju roligt och svetten bara rinner! (eller när det kommer till träning så är det väl en "love/hate relationship") 

Tänk vad jag har gått miste om då jag har satt onödiga begränsningar! Idag är jag glad att jag vågade pröva. Spinning har blivit för mig en ny favorit träningsform. Det här är kanske ett litet och onödigt exempel, men det finns något större där i bakgrunden. 

Finns det något i ditt liv som du skulle villa prova eller klara av, men som du inte har vågat prövat eftersom du har satt en tydlig ram över vad du kan och vad du inte kan? 

Du kanske vill börja studera igen, men dina läs- och skrivsvårigheter sätter stopp? Börja studera och gör det i din egen takt. Kanske du vill lära känna nya människor, men din blyghet känns oöverkomlig? Börja smått och börja med din närmaste vänskapskrets. Det finns oändligt med exempel! Ofta är det vi själva som begränsar vårt liv. Jag vill bara uppmuntra dig att PRÖVA. Vi förlorar inget på det! Och kanske du blir positivt överraskad. Du har mitt i allt hitta en ny vän, klarat av studierna eller som jag, orkat med din första 45 minuters spinningtimme.

Just do it.