På hösten fick jag nys om en intervju. De sökte efter storasyskon till barn med en funktionsnedsättning. Jag kunde inget annat än meddela mitt intresse. Det här är något jag älskar att tala om och något som ligger nära mitt hjärta. Tyvärr blev intervjun inte av för min del eftersom datumet inte passade mig. Ni kan ändå hitta intervjun här (börjar ungefär vid 4:30): http://yle.fi/aihe/tapahtuma/katso-marja-hintikka-live (Avsnittet som heter: Älä tuijota, lapseni on erityinen)
Jag är en person som tycker om att planera. Jag tycker om att vara förberedd. Man kan aldrig förbereda sig på intervjuer eftersom frågorna kan vara väldigt spontana. Även om min hjärna vet det, så har min hjärna en tendens att inte bry sig. Så jag gick igenom olika scenarion i mitt huvud och olika frågor som de kanske kunde ställa. Vad vill jag lyfta fram om någon frågar hur det är att ha en syster med funktionsnedsättning? Var skulle jag börja? Och var skulle jag sluta? Vad är intressant för andra att veta och vad är min egna flummiga tankar?
Jag försöker alltid se det positiva och tala om det positiva. Visst, mitt liv och vårt familjeliv ser kanske lite annorlunda än andra familjers, men vad är normalt? Är inte alla familjer olika? Jag har aldrig tänkt att "det här är min syster Sofia som har Downs syndrom". Hon är min syster. Inget annat behöver tilläggas.
De frågor som ställdes i den här intervjun var: Kuinka muut suhtautuvat? och Minkälainen sisaruksesi on? Jag har aldrig upplevt att andra skulle förhålla sig annorlunda eller på ett konstigt sätt när jag är med Sofia. Jag har också alltid varit väldigt öppen och färdig att diskutera Downs syndrom med vänner och bekanta för att sprida kunskap och dämpa olika generaliseringar och stereotypier. Visst finns de sådana som tittar eller stirrar när man är ute på stan med Sofia, men jag har aldrig låtit det störa mig eller tagit stress över det. Man måste ha en förstående för de människor som kanske inte har upplevt något annat än det "vanliga" eller "normala". (ush, tycker inte alls om de där orden)
Och min syster är ju alldeles underbar! Det är alla mina syskon! Hon är perfekt som hon är och vi har ju alla våra bättre och sämre dagar. Vi alla kan olika saker och briljerar inom olika områden och ämnen. Vi är alla värdefulla och rätt till ett värdigt liv. Därför tar det så ont i hjärtat när jag läste i söndagens HBL att det i Danmark inte kommer att födas barn med Downs Syndrom efter år 2030, men den fart som fosterdiagnostik och aborter görs. Det här är en helt annan diskussion som jag inte ens tänker ge mig in på, men oj, vad mitt hjärta sörjer!
Jag måste säga, precis som de andra syskonen i videon, att min syster är perfekt precis sådan som hon är och jag älskar henne!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar