A million dreams are keeping me awake

Jag har nu i några dagar försökt tänka ut hur jag på bästa sätt skulle kunna sammanfatta min resa. Jag har inte kommit fram till en lösning, men jag ska försöka. Min hemresa från Zimbabwe började för en vecka sedan. Det var mitt livs största äventyr och jag kan inte beskriva hur tacksam och lycklig jag är över denna resa! Jag kan redan nu säga att jag kommer att åka igen nästa år. En liten bit av mitt hjärta finns i Zimbabwe och bland människorna där.

 

Jag har väldigt svårt att skriva ner exakt vad vi gjorde eftersom TNC arbetar mera med relationer och för att arbetet ska vara kontinuerligt och självförsörjande. Vi åkte inte dit för att endast göra en stor satsning. Ett av våra stora projekt var att åka till byskolorna för att träffa de elever som hör till Home of Hope outreach. Home of Hope outreach är ett program vars uppgift är att stöda de elever som är föräldralösa. Dessa elever har en sponsor, som betalar deras skolavgift. Vi träffade nästan 400 elever! Stor del av min tid spenderade jag på barnhemmet tillsammans med barnen där eller så hjälpte jag en studerande. Vi åkte även på en skolutflykt tillsammans med de hörselskadade eleverna i Nyadire. En församling i Pittsburgh hade samlat pengar för detta ändamål. Jag tyckte det var skönt att inte ha något större projekt eftersom det var så mycket att ta in och lära sig. Nu när man har varit där en gång, så är det lättare att starta ett eget projekt när man vet vilka behov och möjligheter som finns.

På besök vid en av Outreach-skolorna

Barnhemmet, Home of Hope

De hörselskadade eleverna på Nyadire Primary School

Jag har varit med om så många konstiga händelser, så jag vet inte var jag ska börja. Det kan hända att jag får skriva flera inlägg. Jag ska försöka berätta lite mer om omständigheterna och vardagen där.

Vi bodde på ett gästhus i Nyadire och vi hade två underbara damer som tog hand om oss! En av våra stora utmaningar var elektriciteten. Elektriciteten kunde vara på eller av. Vem visste? Detta påverkade våra dagar en hel del. Vi vaknade relativt tidigt varje dag, så att vi fick saker gjort när det var ljust. När det blev mörkt, så blev det beckmörkt. Speciellt de kvällar då elektriciteten var av, så var det väldigt mörkt även om vi hade soldrivna lyktor och ficklampor. Om man gick ut en sådan kväll, så vet jag inte om man hade sett sin framsträckta hand. En sådan kväll fanns det inte heller så mycket att göra eftersom man inte såg något, så ibland for man i säng redan kl. 20.

Gästhuset

En av våra ljuvliga damer som hjälpte oss!

Elektricteten påverkade även vår tillgång till vatten. Om jag förstod det rätt, så krävs det elektricitet för att vattenpumpen ska fungera. Vatten pumpades till en behållare så länge det fanns elektricitet, men genast då elektriciteten stängdes av, så slutade det pumpa. Det betydde att vi kunde få vatten en stund efter att elektriciten stängts av, men ni kan säkert räkna ut att behållaren inte rymde oändligt med vatten. Det är spännande hur lätt man anpassar sig! Visst skulle det ha varit skönt med en ordentlig dusch, men man klarade sig bra med en hink och en burk. Eller så kan man alltid ta en Savett-dusch!

Det fanns ingen sophantering, så allt skräp brändes på bakgården. För att det inte skulle bli stopp i avloppet så måste vi slänga WC-pappret i en påse som hängde bredvid WC-byttan. När du kom tillbaka till gästhuset kunde du se hur hönan som hade gått omkring på gatorna blev din middag. På bakgården fanns det ett utekök för de gånger elektriciteten var avstängd. När du var på promenad kunde en flock med kor komma emot dig och i värsta fall kunde du bli attackerad av en ko (been there, done that).  

En väldigt vanlig syn när man var ute på promenad

To be continued... 

I nästa inlägg ska jag berätta mer om babian- och apinvasionen och våra köp på svarta marknaden!